Blogg

Trädvårdsplan-för-Tensta-kyrkogård-Tryckkvalitet-1

Trädvårdsplaner för Balingsta och Vattholma pastorat utanför Uppsala

Mellan 2012 och 2014 ingick jag i en tvärvetenskaplig grupp som arbetade med att upprätta trädvårdsplaner för samtliga kyrkogårdar i Upplands västra kontrakt inom Uppsala stift. Projektet initierades och leddes av Cecilia Wannfors, restaureringsarkitekt och fastighetskonsult inom Svenska kyrkan. I den ursprungliga arbetsgruppen ingick också arboristen Cathrine Bernard och landskapsarkitekten Lotta Sobéus. Det första vi gjorde var att utarbeta en mall för trädvårdplanen med historik, kulturhistorisk värdering, analys av befintligt trädbestånd, förslag, inventering av trädbeståndet med konditionsbedömning samt aktuella ritningar och förslagsritningar. Så småningom kompletterades gruppen med ytterligare tre antikvarier: Lotta Wistrand von Liewen, Karna Jönsson och Gunhild Eriksdotter. Nu är projektet avslutat, men fler kyrkogårdar följer.

Läs mer om projektet här

Versaler betyder att länken leder till trädvårdsplanen som pdf.

Vattholma pastorat

LENA KYRKOGÅRD

ÄRENTUNA KYRKOGÅRD

TENSTA KYRKOGÅRD

Balingsta pastorat

BALINGSTA KYRKOGÅRD

VÄSTERÅKERS KYRKOGÅRD

UPPSALA-NÄS KYRKOGÅRD

Dalby kyrkogård

Hagby kyrkogård

Ramsta kyrkogård

 

 

Skräckfilmer med trädgårdstema 3: The little shop of horrors

The little shop of horrors blir det tredje och sista blogginlägget om skräckfilmer med trädgårdstema. Det är en lågbudgetfilm som hade premiär 1960. Handlingen kretsar kring en blomsteraffär där klumpige Seymour jobbar. Han har lyckats förädla fram en mycket speciell växt. Den börjar växa till 0ch varje natt vill den ha mat, och maten är blod. Till en början räcker det med att Seymour klämmer ut lite blod ur fingret, men allt eftersom plantan blir större vill den ha mer.

Filmen är en farsartad lågbudgetproduktion som fått efterföljare i form av både Broadwaymusikal och en ny filminspelning från 1986. Jack Nicholson gör en biroll som sadistisk tandläkare. Och om jag själv ska välja är den mest sevärd av de filmer jag tagit upp i serien.

För den som fått blodad tand finns ännu fler skräckfilmer på temat. Till exempel Squirm från 1976 som handlar om muterade daggmaskar som börjar äta människor och Slugs från 1988 som handlar om sniglar som verkligen lever upp till epitetet mördarsniglar!

Radisa-feat

Rädisornas andra andning

Det står ofta i böcker att man KAN äta det ena och det andra. Man KAN göra kapris av blomknopparna från krasse, man KAN äta rödbetsblast och man KAN äta kirskål. Men att man KAN äta betyder inte nödvändigtvis att det är gott. Något som jag har läst på många ställen att man kan äta är fröskidorna på rädisor som gått i blom. Jag måste tyvärr erkänna min fördomsfulla inställning till rädisorna som innebär att jag inte ens har provsmakat skidorna, förrän i år. Och vilken överraskning! Så jädra gott det är med räsdisskidor! Som sockerärtor fast med mera sting. Jag som är allergisk mot baljväxter är så klart extra glad över den här upptäckten. Synd att jag är så fördomsfull! Jag kanske har missat mycket annat!Radisor

Lökarna håller ställningarna

Så fort dygnstemperaturen börjar sjunka syns det att vissa växter tycker att det är dags att kasta in handduken. Men det finns många som inte är så lättstötta och faktiskt har sin bästa tid just nu. Ett exempel är alla de lökväxter från framförallt Sydafrika och Mellanamerika, som man brukar kalla sommarblommande lökar. Många av dem kommer från områden där temperaturen emellanåt kryper ner mot nollsträcket och ibland under. De ger inte upp för att det bara är fem eller tio grader på nätterna!

De kallas sommarblommande lökar eftersom de växer och blommar under sommaren. När hösten kommer vissnar de ner och går in i vila. De klarar inte vintrarna utomhus, men eftersom de samlar all energi i en lök är de betydligt lättare att övervintra än till exempel citron- och olivträd som är lika stora året runt och alltid behöver ljus. Jag tar upp mina lökar när det är risk för frost. Då har de för det mesta in hunnit vissna ner och jag lägger hela plantan utan jord i en låda i ett torrt och mörkt utrymme. Då vissnar bladen ner på någon vecka. Därefter putsar jag bort de torra bladen, borstar av den gamla jorden och lägger lökarna i en låda. Lådan får stå svalt, men frostfritt över vintern och emellanåt kollar jag till lökarna så de inte torkar ihop eller börjar mögla. Ser det torrt ut duschar jag lite med en blomspruta och om en lök börjar ruttna eller mögla kastar jag bort den för att angreppen inte ska sprida sig.

I maj sätter jag lökarna i 10 centimeterskrukor; en och en om de är stora, två-tre om de är mindre. I början av juni planterar jag ut dem i krukor eller rabatter. Jag har kopiösa mängder sniglar i trädgården så därför får tofsliljor och kaphyancinter, med tjocka blad som sniglarna älskar, stå i kruka.

Albuca shawii är en sydafrikansk lökväxt med små gula blommor som bildas i massor under hela sommaren. Den är blygsam i både färg och storlek och behöver putstas från överblommat ofta.

Canna är egentligen en knölväxt men den behandlas på samma sätt som de sommarblommande lökarna. Sorten på bilden får röd-orange blommor och mörkt bladverk.

Tofsliljorna är fina även när de blommat över. Det här är en överblommad Eucomis comosa där de vinröda frökapslarna kontrasterar mot de ljusa kalkbladen.

Det finns ganska många namnsorter av tofsliljor. Den här heter Sparkling Burgundy och får riktigt mörka blommor och mörkröda blad.

Den vanligaste kaphyacinten är Galtonia candicans med kritvita blommor med klart gröna blad. G. viridiflora får grönaktiga blommor och jättesnygga, breda, grågröna blad.

En av de vanligste sommarblommande lökarna är doftlilja Gladiolus callianthus som sprider en fantastisk doft under agustikvällar.

Lökarna köper man på våren och det finns många andra arter och sorter att välja mellan.

Världens bästa sallat!

Jag är inte någon sallatsätare av stora mått. Plocksallater är ofta för sladdriga och smaklösa för min smak och att äta isbergssallat känns som att tugga i blöt frigolit. Men jag har en riktig favorit: Royal oakleaf. Det har inte bara att göra med att det är en av världens äldsta sallatssorter och har odlats sedan 1600-talet. Den har en kraftig och fyllig sallatssmak utan att vara särskilt bitter och när man bryter av de saftspända och friskt gröna bladen knakar det till och sipprar ut växtsaft. Så saftig och god är den. Dessutom fnyser sniglarna åt den så länge det finns annat att äta.

Men nu ligger Royal oakleaf illa till på översta pallen! Förra året beställde jag frö av en sallat från den franska fröfirman BAUMAUX. Den gick under namnet “laitue cressonnette marocaine” och eftersom jag är helt såld på Marocko köpte jag en påse. Och nu kommer här bara lovord. Inget negativt. Man skulle nästan kunna tro att jag är köpt. Det är den bästa sallaten jag någonsin ätit och nu äter jag sallat varje dag! Den är krispig utan att vara trådig, smakrik utan att vara bitter, växer snabbt, tål torka och värme, blir inte så där sträv och hårig som cikoria och inte så mesig som plocksallat. Dessutom tar det lång tid innan den går i blom.

Tydligen är det en sort som även odlas i Italien där den heter Radichetta och delar av Spanien. Eftersom den kommer från Medelhavsområdet klarar den värme bra och till skillnad från annan sallat gror fröna bra även vid högre temperaturer. Den här sallaten blir ett måste under kommande säsonger!

Det vore kul att höra från andra som har provat den.

Marockansk-sallat490

 

Här finns frö

 

Skräckfilmer med trädgårdstema 2: Mördartomaterna anfaller

Nu är det dags för ytterligare en skräckfilm med trädgårdstema: Mördartomaterna anfaller (Attack of the killer tomatoes) från 1978. Egentligen är det ingen skräckfilm, utan en komedi som driver med skräckfilmer som Trifidernas dag. Humormässigt ligger den ganska nära Nakna pistolenfilmerna, men saknar lite av deras finess. Efter att både människor och husdjur blivit uppätna av muterade mördartomater tillsätts den amerikanska regeringen en grupp som ska försöka lösa katastrofen.

Helt ärligt har jag inte lyckats ta mig igenom hela filmen. Men trailern är verkligen värd att se. Inte minst för de fantastiska ljudeffekterna och ledmotivet, som åtminstone jag nynnade på ett bra tag efter jag sett filmen.

För den som inte fått nog efter att ha sett Mördartomaterna anfaller gjordes uppföljaren Mördartomaterna kommer tillbaka (Return of the killer tomatoes)  1988 med en ung George Clooney.

Naturhistoriska riksmuseet odlar i stan

Pratar man med en riktigt inbiten Stockholmare skulle han eller hon förmodligen vilja döpa om utställningen till “Odla strax utanför stan”. Naturhistoriska museet ligger ju faktiskt någon kilometer bortanför Roslagstull. Fast det låter så klart inte lika slagkraftigt.

Stadsodlingsprojekten poppar upp som svampar ur jorden, eller maskrosor ur asfalten. Alla vill vara med och odla egen mat och ta ställning mot miljöproblemen. Den 23 juni öppnade utställningen ODLA STADEN på Naturhistoriska museet i Stockholm och den pågår till den 17 augusti . Varje dag mellan klockan 12 och 16 kommer man kunna ställa frågor till de stadsodlingsexperter som finns på plats.

Jag har inte hunnit dit än, men vilken dag som helst ska jag kasta mig på cykeln och åka dit.

Varje dag sker olika aktiviteter som odling i flaska och torkning av frukt. Kolla PROGRAMMET.

stadsodlingbanner_nrm

Almstriden

Strid på kniven

Var vi än rör oss på jordklotet finns det spår av andra människors liv. Många händelser är glömda för alltid, medan andra lever kvar långt fram i tiden. På vissa platser kan man komma riktigt nära en historisk händelse. Så nära att man nästan kan höra de människor som deltog. En sådan plats är Kungsträdgården i Stockholm. Där har massor hänt. Drottning Kristinas trädgårdsmästare André Mollet, som skrev Sveriges första trädgårdsbok, har vattnat och skött om växterna. Under första världskriget har stockholmare odlat grönsaker där och 1971 stod almstriden i Kungsträdgården. Under ett par årtionden hade staden sanerat och rivit i Stockholms centrala delar för att skapa en modern och praktisk stad genom den så kallade Norrmalmsregleringen. Men med tiden blev allt fler kritiska. Kritiken och missnöjet över att så måna historiska byggnader revs kulminerade 1971, när staden skulle fälla almarna som omger en serveringsbyggnad i Kungsträdgården. På platsen för almarna skulle man bygga en ny tunnelbaneuppgång och stadsträdgårdsmästaren Holger Blom hade dömt ut almarna som dåliga. Demonstrantanter organiserade sig för att stoppa fällningen av almarna och det blev sammandrabbningar med polisen. Byggarbetare försökte fälla almarna under polisskydd. Demonstranterna vann och uppgången fick en ny placering.

Fortfarande kan man se de läkta såren i trädstammarna efter motorsågarna. Och träden står fortfarande kvar friska, trots att Holger Blom dömde ut dem för över 40 år sedan. Men i morse kunde vi höra på lokalnyheterna att man tvingats fälla almar, som drabbats av almsjuka, i Humlegården något kvarter bort. Vi får hoppas att almarna överlever även den striden. Men i den kan inga demonstranter hjälpa till!

Skräckfilmer med trädgårdstema 1: Triffidernas dag

Många av 1900-talets skräckfilmsmakare verkar inte ha haft några begränsningar och försökte göra läskiga varianter av det mesta. Daggmaskar förvandlas till köttätande monster,  köttätande växter rymmer från botaniska trädgårdar och frukter börjar jaga och äta upp människor!

Trädgårdsskräckisarnas guldålder var 1960- och 70-talen. Först ut i den här serien om skräckfilmer med trädgårdstema är Triffidernas dag (The Day of the Triffids) från 1963 . I filmen smiter köttätande växter från det stora palmhuset i Kew gardens i London och ger sig ut för att döda och äta upp människor. Tyvärr händer det samtidigt som majoriteten av Europas befolkning blivit blind av att titta på ett meteoritregn. De få människor som fortfarande kan se får kämpa med att rädda både sig själva och alla blinda runt omkring. Förbered dig mer på att gapskratta än bli rädd. Det är en riktigt rolig upplevelse!

Triffidernas dag är verkligen inget mästerverk, men man känner igen flera filmknep som fortfarande används av domedagsfilmer.

digitalis

Chelsea flower show del 3

Det var kul att se idéträdgårdarna, men allra roligast var “The great paivilion”, där olika odlare och sällskap ställer ut. Det är framförallt en utställning och det finns inte så mycket att köpa. Jag fick med mig en pyttekruka proppad med fröplantor från en aurikelodlare. Det ska bli spännande att se vad det blir. Förmodligen inga som duger till utställning i aurikelteater, men säkert tillräckligt fina för min koloniträdgård.

lathyrus

Vissa montrar fungerade nästan som en tidsresa till förra sekelskiftet, till exempel luktärtsodlaren EAGLE SWEET PEAS

Lite samma känsla gav W & S Lockyers aurikelmonter.aurikelAgapanthus

Egentligen får inte utställarna sälja något före klockan 16 på stängningsdagen. Jag spanade in en gulbladig sort av afrikas blå lilja Agapanthus som jag så klart måste ha. Men det får bli postorderbeställning. Jag fick namnet på den.

Riddarsporrar

Den galnaste montern i hela paviljongen var nog en som tillhörde en odlare av riddarsporrar. Som om det inte räckte med de två meter höga riddarsporrarna i olika färger hade de klämt till med knölbegonior i all världens färger. Och blommorna var stora som mattallrikar. De kanske inte ser så stora ut på bilden, men jämför med människornas huvuden.

Montt

BBC fanns på plats och sände timvis med program om Chelsea floder show. Den får lika stort utrymme som många sportevenemang! Det skulle inte hända i Sverige, eller? Det går att se programmen HÄR. Om ni tittar riktigt noga på bilden av BBCs sändningstorn kan ni se Monty Dons krulliga frisyr under strålkastaren. När har reste sig och vinkade hördes ett jubel i pojkbandsklass!