Posts tagged arkitektur

Trädvårdsplan-för-Tensta-kyrkogård-Tryckkvalitet-1

Trädvårdsplaner för Balingsta och Vattholma pastorat utanför Uppsala

Mellan 2012 och 2014 ingick jag i en tvärvetenskaplig grupp som arbetade med att upprätta trädvårdsplaner för samtliga kyrkogårdar i Upplands västra kontrakt inom Uppsala stift. Projektet initierades och leddes av Cecilia Wannfors, restaureringsarkitekt och fastighetskonsult inom Svenska kyrkan. I den ursprungliga arbetsgruppen ingick också arboristen Cathrine Bernard och landskapsarkitekten Lotta Sobéus. Det första vi gjorde var att utarbeta en mall för trädvårdplanen med historik, kulturhistorisk värdering, analys av befintligt trädbestånd, förslag, inventering av trädbeståndet med konditionsbedömning samt aktuella ritningar och förslagsritningar. Så småningom kompletterades gruppen med ytterligare tre antikvarier: Lotta Wistrand von Liewen, Karna Jönsson och Gunhild Eriksdotter. Nu är projektet avslutat, men fler kyrkogårdar följer.

Läs mer om projektet här

Versaler betyder att länken leder till trädvårdsplanen som pdf.

Vattholma pastorat

LENA KYRKOGÅRD

ÄRENTUNA KYRKOGÅRD

TENSTA KYRKOGÅRD

Balingsta pastorat

BALINGSTA KYRKOGÅRD

VÄSTERÅKERS KYRKOGÅRD

UPPSALA-NÄS KYRKOGÅRD

Dalby kyrkogård

Hagby kyrkogård

Ramsta kyrkogård

 

 

Chelsea Flower Show 2014 1

Jag har varit medlem i The Royal Horticultural Society, som anordnar Chelsea Flower Show, sedan jag var 17 år. Sedan dess har jag velat se jätteutsällningen med idéträdgårdar och olika utställningar. Och i år var det till slut dags. Man skulle kunna tänka sig att mina förväntningar var uppskruvade till max efter 20 år, men eftersom jag sett så många bilder därifrån i RHS suveräna tidning The Garden hade jag en ganska tydlig bild av hur det skulle vara och blev till och med positivt överraskad.

Lägger man ihop brittisk, trädgård och 101 år gammal så är ju det tre saker som kan borga för ett lite konservativt evenemang. Och det är det. Vill man se trädgårdformgivning och landskapsarkitektur som ligger i bräschen är Chelsea kanske inte första valet. Men flera av idéträdgårdarna var väl genomarbetade och platser som jag gärna skulle tillbringa tid i.

Den första trädgården som mötte utställningsbesökarna var “Contemporary Paradise Garden” ritad av Cleve West, som har fått guldmedalj på Chelsea fyra gånger tidigare. (Flera trädgårdar får guld varje år. Den som sopar mattan med alla blir Best in Show.) Det här var min favoritträdgård av flera anledningar. Den byggde på en formell plan med korsande axlar och vatten i mitten, som går tillbaka till Persiens paradisträdgårdar, som brukar beskrivas som ursprunget till all trädgårdskonst. Men den strama formen löstes upp av planteringar som flöt ut i gruset och löste upp den formella ramen. Den bakre delen av trädgården skuggades av en platanallé, medan den främre var soldränkt. Det hade West tagit hänsyn till genom att använda skuggtåliga växter i en färgskala som lyser där ljuset saknas. I den soliga framkanten hade han istället valt torktåliga växter i nyanser som framträder bäst i starkt solljus. Där fanns irisar, stäppliljor, junkerlilja och stor sandlilja. Han ska verkligen ha cred för att han tagit hänsyn till platsen, trots att trädgården fanns i mindre än en vecka. Det hade verkligen inte alla formgivarna gjort. Fortsättning följer om någon dag.

Bedoire-Feat

Restaureringskonstens historia av Fredric Bedoire

Fredric Bedoire är Sveriges produktivaste författare inom arkitekturhistoria. Trots det är böckerna oerhört välskrivna och lättlästa. Alla böcker är som olika berättelser med en tydlig dramaturgi som gör att jag fastnar så fort jag slår upp de första sidorna i någon av hans böcker. I  boken Guldålder berättar han om de storslagna byggnadsprojekt som sattes igång under den svenska stormaktstiden på 1600-talet och konkurrensen mellan den gamla högadeln och de borgare som nyadlades av bland andra drottning Kristina. Det blir en dramatisk berättelse om konkurrens mellan olika samhällsgrupper och kungahuset samt hur det avlägsna och obetydliga landet Sverige arbetar med att skapa en självbild och en historia passande för en ny stormakt.

I Ett judiskt Europa skildrar Bedoire istället judiska beställare och arkitekter i olika europeiska städer som Berlin, Paris, Prag, Göteborg och Stockholm. Från de stora städernas getton till de judiska köpmännens och bankirernas palats och varuhus. Men också mot en tilltagande antisemitism och vägen mot förintelsen.

I sin senaste bok Restaureringskonstens historia berättar han om vår syn på historia, våra förfäder och nationen genom hur vi sett på våra historiska byggnader och monument. Berättelsen tar sin början i 1600-talets Sverige med Placat och Påbudh om Gamble Monumenter, som är världens första lagstiftning som reglerar hanteringen av kulturarvet, och slutar vid 2000-talets början när olika restaureringsideologier samsas.

Fredric Bedoire var professor i restaureringskonst vid Konsthögskolan i Stockholm från 1992 fram till pensionen härom året.

Bedoire
Rivning av Norra_Station

Klockhuset har redan gått in i himlen

De flesta stockholmare har lyssnat på diskussionerna om Klockhuset med åtminstone ett öra. Klockhuset ingick i Norra stationsområdet som var en utpräglad godsstation. För ritningarna svarade SJs chefsarkitekt Folke Zettervall som ritade samtliga byggnader som uppfördes inom området sedan stationen vid Norra Bantorget flyttats dit.

I februari i år “råkade”  man riva byggnaden trots att dess bevarande diskuterats under lång tid. Trots att Stockholms stadsmuseum motsatte sig en rivning beslutades att byggnaden skulle bort. När rivningen av klar blev det folkstorm och flera politiker fördömde rivningen och sa att det berodde på bristande kommunikation mellan förvaltningarna.

Idag kom beskedet att klocktornet som ingått i byggnaden ska återuppbyggas på en annan plats inom den nya stadsdelen Hagastaden. Teglet i den gamla byggnaden såldes och lades sedan upp på blocket för 16 kronor stenen. Här dras verkligen flera viktiga frågor inom kulturmiljövården till sin spets. Kan vi få tillbaka det gamla klocktornet? Blir det verkligen samma byggnad när den rivits och återuppbyggs på en annan plats, förvisso med vissa ursprungliga byggnadsdelar? Hur lång tid kan det bli mellan rivning och återuppbyggnad av ett hus för att det ska ses som att vi fått tillbaka det? Hur stor andel av byggnadsdelarna måste vara ursprungliga för att det ska vara samma hus.  I det här fallet har det hunnit gå en dryg månad mellan rivning och beslut om återuppbyggnad. Är det aktuellt för ett hus som är fem år, tio år eller kanske hundra?

Klockhuset revs och kommer aldrig att finnas igen. Visst kan man bygga upp en kopia, men det kommer aldrig att bli samma klockhus. Flytta diskussionen till andra hotade byggnader som fortfarande går att rädda (listan är lång i Stockholm ,men även i andra städer.) istället för att göra detta till en symbolfråga utan något egentligt innehåll.

Foton: Wikimedia I99pema

Norra station