Fredric Bedoire är Sveriges produktivaste författare inom arkitekturhistoria. Trots det är böckerna oerhört välskrivna och lättlästa. Alla böcker är som olika berättelser med en tydlig dramaturgi som gör att jag fastnar så fort jag slår upp de första sidorna i någon av hans böcker. I boken Guldålder berättar han om de storslagna byggnadsprojekt som sattes igång under den svenska stormaktstiden på 1600-talet och konkurrensen mellan den gamla högadeln och de borgare som nyadlades av bland andra drottning Kristina. Det blir en dramatisk berättelse om konkurrens mellan olika samhällsgrupper och kungahuset samt hur det avlägsna och obetydliga landet Sverige arbetar med att skapa en självbild och en historia passande för en ny stormakt.
I Ett judiskt Europa skildrar Bedoire istället judiska beställare och arkitekter i olika europeiska städer som Berlin, Paris, Prag, Göteborg och Stockholm. Från de stora städernas getton till de judiska köpmännens och bankirernas palats och varuhus. Men också mot en tilltagande antisemitism och vägen mot förintelsen.
I sin senaste bok Restaureringskonstens historia berättar han om vår syn på historia, våra förfäder och nationen genom hur vi sett på våra historiska byggnader och monument. Berättelsen tar sin början i 1600-talets Sverige med Placat och Påbudh om Gamble Monumenter, som är världens första lagstiftning som reglerar hanteringen av kulturarvet, och slutar vid 2000-talets början när olika restaureringsideologier samsas.
Fredric Bedoire var professor i restaureringskonst vid Konsthögskolan i Stockholm från 1992 fram till pensionen härom året.
