Jag har varit medlem i The Royal Horticultural Society, som anordnar Chelsea Flower Show, sedan jag var 17 år. Sedan dess har jag velat se jätteutsällningen med idéträdgårdar och olika utställningar. Och i år var det till slut dags. Man skulle kunna tänka sig att mina förväntningar var uppskruvade till max efter 20 år, men eftersom jag sett så många bilder därifrån i RHS suveräna tidning The Garden hade jag en ganska tydlig bild av hur det skulle vara och blev till och med positivt överraskad.
Lägger man ihop brittisk, trädgård och 101 år gammal så är ju det tre saker som kan borga för ett lite konservativt evenemang. Och det är det. Vill man se trädgårdformgivning och landskapsarkitektur som ligger i bräschen är Chelsea kanske inte första valet. Men flera av idéträdgårdarna var väl genomarbetade och platser som jag gärna skulle tillbringa tid i.
Den första trädgården som mötte utställningsbesökarna var “Contemporary Paradise Garden” ritad av Cleve West, som har fått guldmedalj på Chelsea fyra gånger tidigare. (Flera trädgårdar får guld varje år. Den som sopar mattan med alla blir Best in Show.) Det här var min favoritträdgård av flera anledningar. Den byggde på en formell plan med korsande axlar och vatten i mitten, som går tillbaka till Persiens paradisträdgårdar, som brukar beskrivas som ursprunget till all trädgårdskonst. Men den strama formen löstes upp av planteringar som flöt ut i gruset och löste upp den formella ramen. Den bakre delen av trädgården skuggades av en platanallé, medan den främre var soldränkt. Det hade West tagit hänsyn till genom att använda skuggtåliga växter i en färgskala som lyser där ljuset saknas. I den soliga framkanten hade han istället valt torktåliga växter i nyanser som framträder bäst i starkt solljus. Där fanns irisar, stäppliljor, junkerlilja och stor sandlilja. Han ska verkligen ha cred för att han tagit hänsyn till platsen, trots att trädgården fanns i mindre än en vecka. Det hade verkligen inte alla formgivarna gjort. Fortsättning följer om någon dag.
